Frusna höstkvällar i en stad som ligger vid ett lustigt berg. I en lägenhet med oranga köksluckor och i ett sovrum som har en 90 cm säng med ett fluffigt täcke. I den staden, I den lägenheten och i den sängen finns en pojke. En pojke som kramar en hårt och säger snälla saker. En pojke som får hela ens värld att stå still och som får hela magen att pirra. När man ligger där i mörkret och ligger så nära att man känner varandras hjärtan slå och hur världen plötsligt börjar snurra runt en. Då händerna knyts och man vänder sig sakta om, blundar och låter ödet slå till. Läppar som möts. Händer på bara kroppar. Närheten och det ögonblicket man inser att man verkligen är kär. När man inser att någon faktiskt bryr sig om en och vill ens bästa. Det där speciella ögonblicket när man inser att man faktiskt hittat någon som tar emot en om man skulle falla. Någon som har en tröstande famn att gömma sig i. Det ögonblicket då man inser att någon är kär i en själv. Då ens kärlek till någon blir besvarad och man kramar om varandra i flera timmar och försover sig till skolan bara för att man insåg att ens känslor är besvarade. Kärlek är fint, bra och vackert och jag anser att det inte spelar någon roll hur länge man känt någon eller hur långt ifrån man än bor ifrån den personen man hittat och som får ens hjärta att slå dubbelvolter. Är man kär så är man och det är något man ska vara glad över. Glad att man hittat någon som tycker om en för alla ens sidor. Bra som dåliga. Någon som vill somna med en, hålla om en på natten och ligga och kolla på en när man sover djupt  flera timmar på morgonen. Det är en fin känsla kärlek. Hittar man kärleken ska man vara rädd om den och njuta. Bara njuta av allt som kärleken innehåller och tänka på framtiden i lagom mängd och bara vara positiv. Det är så tokigt hur kärlek förändras i takt med hur gammal man blir. Det är inte samma sak som det var förut. Nu är det djupare, mognare och vackrare skulle jag påstå. Kärlek är bra och allt som är kärlek för mig,det är du.