Det bara hände. Plötsligt satt du där, lite små blyg i den ljusa soffan och log. Under kvällen vart vi mer närgående och allt slutade med en kyss. Även om vi hade alkohol i kroppen var det så mycket mer än en kyss. Du släppte mig inte utan stod där bland trängsel och fulla ungdomar och bara höll mig nära. Dagen efter bestämde vi oss för att träffas. Nervös och pirrig möttes vi på en tom gågata och vandrade hand i hand under månskenet tills vi hittade en parkbänk och bestämde oss för att slå oss ned. Där satt vi, jag i din famn med dina armar runt mig. Sen flyttade du. Du flyttade ifrån Umeå och du flyttade ifrån mig. Det tog inte länge för oss att inse att vi faktiskt var kära i varandra. Att vi på något tokigt vis hade hittat någon att falla tillbaka på. Någon att bygga något vackert med. Att vi hade hittat någon man faktiskt kärlekar. Telefonsamtal och sms i oändlighet tills den dagen du kom hem igen och jag för första gången fick somna i din famn. Det kändes overkligt när jag faktiskt insåg att du hållit om mig i stort sätt hela natten och att jag hittat dig. Nu är vi officiella och det kan inte kännas bättre än vad det faktiskt gör. Jag saknar dig om nätterna när du inte är här hos mig. Dock är det ganska skönt att sakna dig, för när vi väl träffas och när jag inte har fått pussa på dig på över en vecka, kan jag inte få nog av dig. Finns som inget stopp. Det vi har är vackert och jag trodde inte jag skulle hitta någon så bra som dig. Någon som får hela min själ att skratta och som alltid finns där för mig och stöttar mig i mina beslut. Det är härligt att vara kär igen. Det är härligt att ha någon som är kär i mig. Jag tror det var menat att vi skulle hitta varandra och jag vet att det här bara är början på en lång historia.