Det här var jag igår. Det var kallt. Frös om öronen fast jag hade mössa. Det är höst, på riktigt nu. Hösten är fin, vacker, men kall. Igår var det en sån kall höst dag att jag fick frost på halsduken. Jag lyssnade på Billie the vision & the dancers och drömde mig bort till varma sommardagar. Då ingenting riktigt spelade någon roll. Då man bara var helt enkelt. Inga konstiga känslor. Inget som störde en. Sommarnätter med en öl och en brasa. Det känns som en evighet sen. En evighet sen allt hände och sedan allt försvann. Minns inte när hösten kom till stan eller när höstjackan fick plockas fram ur garderoben. Det känns som om det hände på en natt, att allt bara vart kallt, mörkt och aningen eländigt. Dock har jag någon som värmer mig den hör hösten. Någon som får hela mitt hjärta att slå och som alltid finns där och bara är hur bra som helst. Det enda som är bra med hösten är att jag har träffat dig och för att det är så vackert ute just nu. Jag tror jag känner en slags hatkärlek till hösten.