tomt.
Den enkla, eller den svåra vägen. Det var så han sa idag när vi låg i min soffa och pratade. Antingen eller är det som gäller från och med nu, men jag vet inte vilken väg jag vill ta. Jag somnade av utmattning i hans knä, det var det närmsta vi varit under de senaste fyra månaderna. Fyra månader av ensamhet, tomhet och ekande nätter. En kropp som inte värms av en stor barm som ömsesidigt andas ihop. Det är tomt. Tomt överallt och jag är förvirrad för jag vet inte vart jag står längre. Vet knappt vem jag vill vara. Det här gör mig tokig. Önskar allt vore lättare och att det inte var tusen saker som hemsökte mig. Önskar att det var du och jag mot världen. Önskar att dagen aldrig tog slut.
Kommentarer
Trackback
